Förra året var jag i Berlin hela två gånger.

Jag hade inte varit där sen innan muren föll, och liksom de flesta som åker dit, var det nu min tur att falla.

"Berlin är inte Tyskland", sa en tysk kund i butiken senast förra veckan. Liksom folk säger att New York inte är USA.
Multikulturellt, avslappnat, frisinnat och kulturellt är nog så jag skulle sälja in det, om jag jobbade på en resebyrå. Men det gör jag ju inte, så jag säljer in det här istället.

Det är även en plats där det går utmärkt att fynda plastklockor från 60-talet.
Med mig hem från första resan hade jag tre stycken.
När man budgetreser (läs Ryanair och enbart handbagage) så är man dessvärre begränsad i sin shopping och ibland går det tom åt skogen med det man har med sig hem.
You more the merrier, är alltså inte applicerbart i ett handbagage.


Det som hände var att bästa fyndet kom hem i två delar och den har i ca 9 månader suttit i skamvrån i en hylla, och skämts för sin dåliga hållbarhet.
Vi är inte så snabba här, men igår åkte äntligen superlimmet fram.


Det blev ju inte perfekt, utan lite snett och vint, men den var helt klart värd att lagas istället för att slängas.
Och så hittade den med en gång en norsk kompis, i form av en ljusstake från Emalox.
Där står de nu enade, Tyskland och Norge, är det inte vackert så säg. Allt glömt, allt förlåtet.
(att jag inte känner till klockans egentliga ursprung är inte så viktigt i sammanhanget) ;-)


Klockan som ej går, är OP så det förslår.

Berlin är en riktig loppisstad, men de flesta är bara igång på söndagar, vilket är lite synd när man är en veckoturist. Jag hittade dock en stationär marknad som även var öppen på lördagen. Dit smet jag iväg medan resten av familjen låg och latade sig. Och tur var väl det, jag hade nämligen aldrig fått köpa nedanstående om de varit med.


Ja, jag vet, jag jobbar ju på det där att skaffa en förfinad smak, men vissa saker är för svåra för en kitschberorende att motstå. När jag stolt visade upp mitt fynd för ressällskapet, aka familjen, var den enade kommentaren " MEN VAD F*N". Och när jag sedan satte igång ljudet, så bröt de ihop.
Den har alltså fått lämna oss för ett hem där den är älskad av alla.

But I´m going back, det fanns nämligen många kitschiga gökur där jag fann denna.
De får helt enkelt lära sig älska skiten, liksom de får göra med allt annat galet jag släpar hem.
;-)